Idol 2011

Även om mina fritidsintressen har haft en förmåga att förändras friskt de senaste åren är det två av dem som ohotade funnits där. Det ena är fiske och det andra är NHL-hockey, där Washington är laget i mitt hjärta. Med dessa intressen i åtanke var flytten till Vaxholm en oerhörd strategisk framgång.

Under sensommaren fick jag utanför vårt lokala Thaimatsställe äran att konversera med en av Sveriges största hockeylegendarer genom tiderna, Börje Salming. Istället för en av samhället vedertagen hälsningsfras som "hej!" valde jag att lite skämtsamt men ack så riskfyllt fråga om det var där kändisarna hänger på fredagskvällarna. Istället för ett slagskott i pannan fick jag dock tillbaka en vänlig handskakning följt av den något onödiga presentationen "hej, Börje!" Jag hade tänkt att svara med att jag nog visste vad han hette i förnamn men kände att det räckte med humor för den här konversationen. Det blev trots min verbala attack en trevlig pratstund vilket jag med vördnad tackar den försenade maten för.

Idag hände det igen! Ännu ett väl igenkänt ansikte som i min värld sitter på en precis lika hög piedestal som Salming. Jag syftar givetvis på Skärgårdskungen, fiskegurun och en av Sveriges absolut vassaste sportfiskare Johan Broman från bland annat TV-programmet Fiskedrag. Den här gången var det ännu svårare att låta stackaren vara och trots att han gjorde ett kort stopp för att tanka båten innan guidning tog han sig verkligen tid att samspråka. Den högst sympatiska fiskaren från televisionens värld var faktiskt ännu trevligare live.

Efter att ha beskrivit var jag bor berättade han att det skall vara riktigt vasst fiske i mina hemmavatten. När jag på hemvägen funderade lite kring det kom jag fram till att även det som geografiskt borde vara mitt hemmavatten för mig är bortavatten (för att göra en liten koppling till fotbollens värld). Jag har nämligen noterat att jag varje gång jag vevar hem draget utan att få hugg blir utsatt för hånfulla ramsor av gräsänder och svanar som bekvämt sitter på första läktaren med en varmkorv i handen. Jag tycker inte om det men har på något sätt trots allt lärt mig att leva med det.

Angående Johan Broman vill jag även nämna att den sympatiske delar med sig av sin expertis i form av bland annat guidningar i Skärgården. Om detta är något som lockar tycker jag att du ska knacka dig in på http://www.johan-broman.se/blogg/ för mer information. Där kan du även läsa om hans nya fiskeprogram på TV4 Sport som heter "Fiske - lite djupare".

Vad gäller finalen i Idol 2011 så får Broman och Salming dela på skivkontraktet.

Over and out! P.S. Bildbevis från dagens möte kommer så fort jag har klurat ut hur överföringen från mobil fungerar. D.S.

Djuphavsjägare och livskvalitet

Efter fadäsen beskriven i inlägget "En fårskalle till katt och ett orättvist behandlat kadaver" skulle det dröja många år innan tankarna på allvar skulle komma att snurra kring pålandsvind och gällocksgrepp. Den tändande gnistan kom att bli två samverkande komponenter som du kan läsa om här.

I december 2009 var jag i Mexiko tillsammans med min fästmö och hennes föräldrar. På hotellet erbjöds en rad utflykter där jag tillsammans med svärfar tyckte att djuphavsfiske lät spännande. Var detta intresse kom från är i mitt fall ganska oklart men känslan sade mig ändå att det kunde vara något att testa på. Jag har trots allt alltid uppskattat frihetskänslan som båtlivet ger. Väl nere vid hamnen infann sig plötsligt ett obotligt sug att få komma ut på havet och när vi så äntligen lämnade land steg adrenalinet rejält.

Jag skulle kunna beskriva hela fisketrippen vansinnigt utförligt men väljer för läsarens skull att snabbspola fram till glansnumret. När vi var på väg hemåt hade 5-6 fiskar fångats. Det var fina fiskar men ingen som utmärkte sig med att vara av extra grov kaliber. Själv hade jag under lyckorus fångat en Bonito (en sorts tonfisk) som i mina ögon var en praktfisk men i de flestas ögon alldeles säkert var en blygsam fångst. Vid det här laget var samtliga fisketurister på båten nöjda med turen och beredda att alldeles strax få stiga i land och så småningom gå rakt igen (det gungade friskt på böljan den blå).

Los mexicanos on the boat hade dock en plan och frågade oss om vi ville avsluta med ett försök på något lite större. Ingen protesterade (tack för det) och vi bestämde oss för att göra ett sista försök och att det då skulle vara jag som fick äran att brottas. Med taktiken stort, djupt och vasst åkte betet ner i havet och sjönk länge länge för att sedan locka till hugg. Och visst kom hugget! När fisken var krokad hamnade spöet i mina händer och det var bara att börja jobba...och jobba...och jobba. Jag har ingen aning om hur länge kampen varade men mjölksyran antydde att fisken hade ett visst mått av integritet. Till slut kunde dock konturerna av den djupt jagande skönjas och det var ännu bättre än jag hade vågat tro. Upp kom en rejäl Greater Amberjack (sv. Bärnstensmakrill) som uppskattades till att väga mellan 30 och 40 pounds vilket motsvarar runt 15 kilo. Efter detta var jag fast.

Den andra komponenten som hjälpt mig att bibehålla mitt fiskeintresse trots upprepade misslyckanden med kastspöet är Fiskedrag. Nu pratar jag inte om den lilla metallbiten med en krok på som är avsedd att locka fisk utan TV-serien med samma namn. Programmet har gett mig gåvan fiskeabstinens och jag längtar dagligen efter den totala närhet till fantastisk natur som gång på gång upplevs i programmet. Livskvalitet är vad det handlar om och fiske är redskapet. Huvudpersoner och programledare är Mikael Odell och Johan Broman där den senare medverkar i de två första säsongerna. Förhållandet mellan de två pendlar mellan bittra fiskerivaler och grabbmys allt efter hur fisket går. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till ämnet Fiskedrag men nöjer mig just nu med att konstatera att utan den glädje som programledarna förmedlar är det osäkert om jag efter mina fiskemotgångar hade fortsatt med samma naiva passion.

Med dessa två komponenter i bagaget kan man inte bli annat än en biten fiskare. Nu återstår bara att fånga några också. Kampen går vidare!

Over and out!

En fårskalle till katt och ett orättvist behandlat kadaver

Efter att ha växt upp 50 meter från bra fiskevatten rikt på gädda och abborre leds man att tro att det nu högst närvarande fiskeintresset tumlat runt i själen sedan krypstadiet. Det är helt fel. Trots tillgång till såväl båt som daggmask var det andra intressen som dominerade där framförallt läderluntan bör framhållas. Visst hände det några gånger att jag tog en tur med båten men sanningen att säga var det nog minst lika spännande att se hur huset såg ut från vattnet som att leta fisk. En solig sommardag skulle dessutom tydligt indikera att jag ännu inte borde ha med fiskar att göra.

Tillsammans med en vän var jag nere vid vår brygga för att sola och bada. I brist på andra aktiviteter slängde vi i en krok i vattnet agnad med mask. Plötsligt bestämde sig en hungrig sommarborre för att avnjuta denna avlånga, genomvidriga varelse vilket, för att göra en lång historia lite kortare, ledde till att vi helt plötsligt stod med en taskigt avrättad abborre framför fötterna. Fisken var inte vilken randig rackare som helst utan en riktigt fin abborre som med all säkerhet skulle integreras väl med en Peter Harryssonvänlig klick smör i det samhälle som kallas teflonpanna.

Då, som från ingenstans, dyker en fårskalle till katt upp och visar av allt att döma upp ett gediget intresse för fiskkadavret. Eftersom jag är en oerhört givmild och uppenbarligen även naiv Homo sapiens föreslår jag att vi ska skänka kadavret till katten. Min vän protesterar med all rätt men nöjer sig slutligen med att missen ska få smaska upp vår otippade fångst. Motvilligt styckar han (minns inte vem som styckade upp firren men magkänslan säger att det var han) upp fisken i saftiga portionsbitar och vi serverar stolt kadavret till den lyckligt lottade katten som........................missbelåtet sniffar på de saftiga bitarna och snabbt försvinner därifrån. Peter Harrysson gråter.

Jag önskar mig en gigantisk trål i julklapp älskling!

Under höstmånaderna är det mer eller mindre regel att kura ihop sig i soffan med en kopp te och en spännande deckare. Det här är något jag förstått inte minst genom min kärestas rutiner. Efter att ha plöjt igenom tolv säsonger av The Ultimate Fighter kände jag ett kall att det var dags att testa denna populära böjelse som kallas kvällsläsning. En företeelse som enligt lag måste genomföras i mysbyxor och med minst sju kuddar till hands.

Eftersom de tolv säsongerna av slagsmål gradvis har höjt min våldströskel var det så dags att möta det stora "tough guy-testet". Jag pratar inte om Mankell. Ej heller om Kepler. Faktiskt inte ens om Läckberg! Nej, boken jag har höstmyst med under regniga oktoberkvällar är skriven av EU-parlamentarikern, journalisten och författaren Isabella Lövin och boktiteln lyder Tyst hav - jakten på den sista matfisken.

Sällan har en person blivit så hånad av en annan person som jag har blivit av min käresta för just denna boktitel. Boken har dock givit mig insikt i hur fiskeindustrin ser ut och om Greenpeacebåtar skulle rasta i Vaxholms hamn är det inte omöjligt att en bloggande lokalbo skulle stiga ombord. Såväl Pol Pot som Adolf Hitler ligger i massmordsskuggan av fiskeindustrin.

Med detta som bakgrund är det rimligt att beskylla fiskeindustrin och då yrkesfisket i synnerhet för att vara en destruktiv döda-och-förstöra-maskin. MEN, och nu mina damer och herrar kommer poängen med hela detta blogginlägg, det är inte längre relevant. Det är nämligen så att jag har funnit något oerhört intressant i denna bok som kommer att öka mina fångstchanser rejält när jag ger mig ut på kommande fisketurer. Och vem är då jag att döma!

Lövin skriver nämligen om de monsterbåtar som rensar haven på fisk med det sanslöst effektiva fångstredskapet trålen. För er som saknar kunskaper om trålar är det enligt Wikipedia ett strutformat nätredskap som släpas efter en eller flera fiskebåtar. Vidare säger artikeln att trålen mängdmässigt står för merparten av världens fångster.

MEN DÅ SÅ! HUR TYDLIGT SKA DET BEHÖVA BLI! Det är ju bara att pallra sig ner till Clas Ohlson och köpa sig en sådan där trål så kan ni ge er fan på att jag fångar fisk sedan. Fjärdarna runt Vaxholm kommer hösten -12 att vara tomma på fisk och jag kommer att ha min signatur inristad på den till 100% döda botten. Jag har under kvällen framfört till min käresta att jag önskar mig en trål i julklapp så nu är det bara upp till henne att göra jobbet.

Och en sak till: Båt måste väl ingå i köpet?

HTML-koder från helvetet

Min avsikt var att kröna kvällen med ett litet inlägg om hur man genom att diskutera vattentemperatur och vindstyrka kan förstöra en mysig höstpromenad med familjen. Planerna grusades dock av HTML-koder. I processen att lära mig mer om hur man designar sin egen bloggsida planerade jag att för kvällen lägga upp några enkla länkar på min blogg. För att inte häda räcker det med att säga att det gick sådär.

Jag spenderade fyra timmar med att läsa diverse framgooglade hemsidor som var tänkta att fungera som någon form av guide i just detta avseende. Antingen är jag dummare än Statens Järnvägar eller så fanns det vissa luckor i dessa guider. Resultatet blev att jag var nära att tvingas dödförklara denna nystartade blogg men i sista stund fick jag igång andningen igen och sidan kunde återställas till sitt trygga jag igen. När jag strax efter detta dessutom fick kramp i högra vaden kände jag att det var dags att avsluta projektet och åtminstone tillfälligt acceptera nederlaget. Envishet är dock en dygd och jag lär vid lämpligt tillfälle återuppta denna mitt livs kamp mot HTML-koder!

Nu ska jag tillsammans med Gritten Jr snarka Broder Jakob i kanon tills tuppen säger oss att det är arla morgonstund. Peace out!

Hey ho, let's go!

Efter en skön fredagskväll med After Work-buffé och Irish coffee på den lokala sportbaren bestämde jag mig för att det var dags att dra igång bloggandet. Detta första inlägg skrivs från sänghalmen (klockan är nu 22:15 men jag är småbarnsfar) och fyller egentligen inget annat syfte än att komma igång.

Jag jobbar för fullt med att försöka förstå hur det här med bloggande fungerar och även om jag enligt Google-ryktet valt en av de enklaste bloggsidorna att utgå ifrån lär det ta tid att lära sig funktionerna och få en personlig touch på bloggen. Så ha lite överseende med detta tack!

Dagen har innehållit noll fiske men den obligatoriska förmiddagspromenaden med barnvagn gav mig iallafall möjligheten att skåda ut över vattenmassorna där det sägs att fiskarna bor. Vid det här laget börjar jag dock bli lite lätt skeptisk och om det inte vore för en gynnsam fisketur förra sommaren skulle jag påstå att fiskarna inte alls lever i vatten utan att de små förbannade ynglen snarare frodas i frysdisken på ICA för att sedan vid vuxen ålder plasta in sig själva och dö för att säljas till misslyckade fiskare som behöver tröst.

Jag stannar där innan mina funderingar spårar ur fullständigt. Dessutom är det dags att slå säcken (egen tolkning av engelskans "hit the sack") för att få några timmars skönhetssömn innan Gritten Jr startar sin dag med att slå pappa med en visp.

Adjö!