Efter fadäsen beskriven i inlägget "En fårskalle till katt och ett orättvist behandlat kadaver" skulle det dröja många år innan tankarna på allvar skulle komma att snurra kring pålandsvind och gällocksgrepp. Den tändande gnistan kom att bli två samverkande komponenter som du kan läsa om här.
I december 2009 var jag i Mexiko tillsammans med min fästmö och hennes föräldrar. På hotellet erbjöds en rad utflykter där jag tillsammans med svärfar tyckte att djuphavsfiske lät spännande. Var detta intresse kom från är i mitt fall ganska oklart men känslan sade mig ändå att det kunde vara något att testa på. Jag har trots allt alltid uppskattat frihetskänslan som båtlivet ger. Väl nere vid hamnen infann sig plötsligt ett obotligt sug att få komma ut på havet och när vi så äntligen lämnade land steg adrenalinet rejält.
Jag skulle kunna beskriva hela fisketrippen vansinnigt utförligt men väljer för läsarens skull att snabbspola fram till glansnumret. När vi var på väg hemåt hade 5-6 fiskar fångats. Det var fina fiskar men ingen som utmärkte sig med att vara av extra grov kaliber. Själv hade jag under lyckorus fångat en Bonito (en sorts tonfisk) som i mina ögon var en praktfisk men i de flestas ögon alldeles säkert var en blygsam fångst. Vid det här laget var samtliga fisketurister på båten nöjda med turen och beredda att alldeles strax få stiga i land och så småningom gå rakt igen (det gungade friskt på böljan den blå).
Los mexicanos on the boat hade dock en plan och frågade oss om vi ville avsluta med ett försök på något lite större. Ingen protesterade (tack för det) och vi bestämde oss för att göra ett sista försök och att det då skulle vara jag som fick äran att brottas. Med taktiken stort, djupt och vasst åkte betet ner i havet och sjönk länge länge för att sedan locka till hugg. Och visst kom hugget! När fisken var krokad hamnade spöet i mina händer och det var bara att börja jobba...och jobba...och jobba. Jag har ingen aning om hur länge kampen varade men mjölksyran antydde att fisken hade ett visst mått av integritet. Till slut kunde dock konturerna av den djupt jagande skönjas och det var ännu bättre än jag hade vågat tro. Upp kom en rejäl Greater Amberjack (sv. Bärnstensmakrill) som uppskattades till att väga mellan 30 och 40 pounds vilket motsvarar runt 15 kilo. Efter detta var jag fast.
Den andra komponenten som hjälpt mig att bibehålla mitt fiskeintresse trots upprepade misslyckanden med kastspöet är Fiskedrag. Nu pratar jag inte om den lilla metallbiten med en krok på som är avsedd att locka fisk utan TV-serien med samma namn. Programmet har gett mig gåvan fiskeabstinens och jag längtar dagligen efter den totala närhet till fantastisk natur som gång på gång upplevs i programmet. Livskvalitet är vad det handlar om och fiske är redskapet. Huvudpersoner och programledare är Mikael Odell och Johan Broman där den senare medverkar i de två första säsongerna. Förhållandet mellan de två pendlar mellan bittra fiskerivaler och grabbmys allt efter hur fisket går. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till ämnet Fiskedrag men nöjer mig just nu med att konstatera att utan den glädje som programledarna förmedlar är det osäkert om jag efter mina fiskemotgångar hade fortsatt med samma naiva passion.
Med dessa två komponenter i bagaget kan man inte bli annat än en biten fiskare. Nu återstår bara att fånga några också. Kampen går vidare!
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar