En fårskalle till katt och ett orättvist behandlat kadaver

Efter att ha växt upp 50 meter från bra fiskevatten rikt på gädda och abborre leds man att tro att det nu högst närvarande fiskeintresset tumlat runt i själen sedan krypstadiet. Det är helt fel. Trots tillgång till såväl båt som daggmask var det andra intressen som dominerade där framförallt läderluntan bör framhållas. Visst hände det några gånger att jag tog en tur med båten men sanningen att säga var det nog minst lika spännande att se hur huset såg ut från vattnet som att leta fisk. En solig sommardag skulle dessutom tydligt indikera att jag ännu inte borde ha med fiskar att göra.

Tillsammans med en vän var jag nere vid vår brygga för att sola och bada. I brist på andra aktiviteter slängde vi i en krok i vattnet agnad med mask. Plötsligt bestämde sig en hungrig sommarborre för att avnjuta denna avlånga, genomvidriga varelse vilket, för att göra en lång historia lite kortare, ledde till att vi helt plötsligt stod med en taskigt avrättad abborre framför fötterna. Fisken var inte vilken randig rackare som helst utan en riktigt fin abborre som med all säkerhet skulle integreras väl med en Peter Harryssonvänlig klick smör i det samhälle som kallas teflonpanna.

Då, som från ingenstans, dyker en fårskalle till katt upp och visar av allt att döma upp ett gediget intresse för fiskkadavret. Eftersom jag är en oerhört givmild och uppenbarligen även naiv Homo sapiens föreslår jag att vi ska skänka kadavret till katten. Min vän protesterar med all rätt men nöjer sig slutligen med att missen ska få smaska upp vår otippade fångst. Motvilligt styckar han (minns inte vem som styckade upp firren men magkänslan säger att det var han) upp fisken i saftiga portionsbitar och vi serverar stolt kadavret till den lyckligt lottade katten som........................missbelåtet sniffar på de saftiga bitarna och snabbt försvinner därifrån. Peter Harrysson gråter.